Tack alla fina underbara vänner för erat stöd,detta mycket tunga och smärtsamma dygn.Jag har fått fina inlägg på FB och i denna blogg,mycket fina sms har jag även fått. Telefonen har gått varm,men jag har valt att inte svara,det har helt enkelt varit för tungt och jobbigt att överhuvdtaget säga mer än nödvändigt.

Tack familjen Arkegrim för blommorna i skickade i dag.

  Nu vet jag vilka NI är som är mina riktiga vänner.Som finns där i motgångar och så även i framgångar.Ingen nämd ingen glömd.Men ni ska veta att ni ALLA har en plats i mitt hjärta.

Jag har gråtit i omgångar i dag.Sekvensen då detta tragiska inträffade sitter som fast svetsat i ögonen.Hur denna 11 veckors gamla Mira kippar efter andan och jag och Kent försöker göra allt för att rädda hennes liv.

(Detta skedde under en kvälls pomenad)

Hur jag springer hem med Jasný för att möta upp Isabella,som jag ringt under tiden,för att så snabbt som möjligt komma i väg med Mia till djursjukhuset.

Jag kör bilen,Kent sitter brevid med Mira,han säger Carina det är kört innan han kliver in i bilen.

Neeej säg inte så vi måste åka.

Jag känner hennes tassar mot min hand då jag växlar bilen.Jag gråter miljoner med tårar.Vägen till djursjukhuset känns så lång,kör alldeles för fort,men tänker att det spelar ingen roll om jag blir stoppad,polisen förstår mig säkert.

Jag parkerar bilen och springer mot dörren. Möter en sköterska som är på väg till

en annan men väljer att hjälpa oss först,hon springer ut till Kent då jag desperat säger att hon troligtvis är död.Hon hämtar Mira och springer in,vi kan nog rädda henne,ropar hon åt mig.Men både jag och Kent förstod hela vägen in till djursjukhuset att hennes liv ej skulle gå att räddas.

Kent försvinner in på en toalett och en av sköterskorna ber mig att dricka vatten,hon ser hur ledsen och chockad jag är.Då jag komme ut från toaletten möter jag en annan sköterska som visar mig till rummet där Mira ligger och beklagar sorgen.

Då blev det helt enkelt för mycket för mig.

Mira blev bara 11 veckor,detta lilla yrväder.Sköterskan hade sagt till Kent,hon hade maximal otur en på miljonen drabbas av detta öde.

Jag vill tacka mina fina döttrar som stöttat mig i detta och även till Kent som ej lägger skulden på mig.Det är bara jag som måste ta detta till mig att det inte är mitt fel.Men det är svårt,så otroligt svårt i denna jobbiga stund.

Det är så tyst här hemma nu.Trotts tre vuxna hundar och sex valpar så är det skämmande tyst,nästan kusligt.

Vi åkte in t ill Djurgården för att komma hemifrån en stund mitt på dagen. Promenerade efter vattnet och åt en lunch.

När vi kom hem igen så fortsatte tårara att flöda....

Nu måste jag försöka att gå vidare.Jag har fler hundar som behöver mig.

Och jag hoppas att ni förstår om jag inte vill prata om detta som hände i telefon eller då vi möts.I alla fall inte dom närmaste dagarna.

I dag har jag haft 92 besökare.Tack även till er som läser denna blogg.

Kram

Carina

Ögonen är svullna,det svider i mitt ansikte efter saltet från tårarna som fotsätter att komma oavbrutet från mina ögon.Har knappt sovit något i natt.

Jag ställer mig frågan om och om igen VARFÖR???

Det var jag som gav henne godiset som hon satte i halsen.

Alla säger att det är inte mitt fel,men jag tar ändå på mig skulden.

Mår så fruktansvärt dåligt av det som inträffade i går.

Mira var Kent stora glädje,och han hade så stora drömmar och planer som jag nu har raserat pga en liten bit godis som JAG gav henne.

  Jag kan inte göra något annat än att säga förlåt

Kram

Carina