I dag tog vi ett sista farväl av mormor.Jag hade fått inbjudan via sms, en liten cermoni på trons kapell Skogskyrkogården.

Den var liten och så fruktansvärd opersonlig begravning så jag skäms.Hur kan man vilja ta farväl av sin mamma på ett så kallt och torftig sett ?

Eftersom jag "bara är barnbarn" men ändå stod mormor närmast,så fick jag inte vara med och tycka hur vi skulle ta ett sista farväl av mormor.Dom har överhuvudtaget inte frågat mig om något mer än om mormor skrivit testamente.

Prästen sa - Nu när vi ska ta ett sista farväl av er mor,släkting och vän...

Jag hade velat ställt mig upp och spänt ögonen i Siv och Catarina och sagt MIN MORMOR.

Ordet mormor nämdes aldrig,utan bara så ytligt som släkting.

Inte ett ord om hur mormor var,inga personliga anekdoter.Men dom visste ju inte efter som dom inte umgåtts med mormor.Men dom har växt upp med mormor,hon var ändå deras mamma.

Jag satt och var så arg,ledsen och besviken.Inte ens en riktig kista hade dom kostat på mormor.

Jag vet att mormor hade pengar.Gott om pengar,för hon skulle minsann inte belasta dom med att betala kista,begravning och fika efter begravningen.

Och så kunde dom inte ens köpa henne en kista,fy så snålt.Dom är väl rädda om arvet som ska delas på dem båda.

När mormor ordnade morfars begravning så hade hon valt sången Där rosor aldrig dör.

Jag hade verkligen hoppats att Siv och Catarina tagit med den även till mormors begravning.

Vilket dom inte gjorde.

Tack Kent,Tobias,Isabella,Gabriella,Tim och Nathalie som var mitt stöd under begravningen.

Och tack älskade mormor för den tid - 47 år och 10 månader jag fick tillsammans med dig.

Du är i alla fall älskad och saknad av oss.

Hälsa morfar och alla dina syskon.

Kram

/Carina