Lyckliga gatan - har ni sett det programmet på tv 4 ? Om inte så gör det,så bra och i går så tårgripande.

Louise Hoffsten öppnar upp sitt hem för Beri från Upplands Väsby och deras världar kolliderar när de ska försöka tolka varandras låtar. Det visar sig snart att de både har en stor sorg i bagaget. Beris mamma gick bort när hon var ung och Louise kanske kan hjälpa henne att hantera sorgen.

Beri framförde sin låt så otroligt fint och bra.Tårarna bara forsade ner för min kind.

Lyckliga gatan >>>

Alla har vi något i vårt bagage som tynger oss,eller gör oss ledsna,även om det inte alltid syns på utsidan.

En del har små saker,andra stora.Vissa är lättare att hantera och andra betydligt svårare.

Det är viktigt att man möter alla människor med respekt och förståelse.

Inte tar varandra förgivet eller ställa för höga krav.

Vad kan man ställa för krav på sina vuxna barn.

Flyttlasset har gått i olika omgångar.Ditt barn har lämnat dig – för gott eller tillfälligt. Han/hon blir aldrig ditt lilla barn mer. Du blir aldrig viktigast mer.

Att vara förälder till ett vuxet barn är att stå i bakgrunden. Barnet själv ska stå främst nu – hitta sin egen väg, göra sina egna val. Kanske vill han/hon ha dina råd, kanske inte. Nu har du inte längre rätt att lägga dig i hans/hennes liv. Rätten att lägga sig i hör ihop med ansvaret och nu har du inte längre något ansvar.

När vi släpper våra barn fria och verkligen i ord och handling visar dem att vi inte tänker lägga oss i deras liv, visar vi dem att vi litar på dem. Att vi tilltror dem att hitta sin egen väg och göra sina egna val. När de känner vår tilltro i ryggen är det till hjälp för dem, det ger hopp och mod. Därför väcker föräldrars ängslan och oro ofta så stor vrede hos barnet – du litar ju inte på mig!

Jag tror det är bra om man kan stå bakom sina barn, i både bildlig och bokstavlig betydelse de första vuxenåren.

Att finnas där, om man skulle behövas – men också hålla sig i bakgrunden. Att följa, på behörigt avstånd. Men sen är det dags att släppa taget på riktigt!

Att få följa sina vuxna barn på deras väg är en otrolig gåva. Det följer så mycket med den utöver glädjen att veta vad som händer barnet: Att kanske få bli mor- eller farförälder.

Att finnas där,om man skulle behövas-men om dom nu inte vill att man ska finnas där.Hur gör man då ?

Jo man backar,och håller sig i bakgrunden.Men det är inte alltid lättaste eller det bästa alternativet.

Svårt att vara förälder.

Kram

Carina